För mig är ordet hej ångest laddat

Natten till igår var verkligen svår. Jag hade så otroligt svårt att somna på grund av alla tankar som snurrade runt i huvudet på mig. Alla tankar om jobb,pengar,framtiden, saker som kommer hända snart och saker som har hänt. Det var som att mina tankar var en tornado som bara snurrade och snurrade runt i huvudet. Efter att ha gått upp från sängen och suttit i min soffa och läst lite samt skriva ner mina tankar så somnade jag sedan vid 5 på morgonen.
 
En sak som jag skrev ner handlade om oro och nervositet. Oro och nervositeten skapad av stammningen. Eller snarare tanken på att stamma. Jag börjar jobba nu den 2 januari redan och då ska jag jobba 3 dagar på den andra förskolan som jag praktiserade på när jag gick i skolan. Jag kommer då att öppna för första gången och då ta emot barnen med föräldrarna. Det jag blir mest orolig och nervös för just det momentet där jag ska presentera mig för dem föräldrarna som jag inte har träffat förrut. För mig är det en stor deal att alltid presentera sig inför nya människor. Just för att jag är orolig om jag kommer att stamma och inte få fram mitt namn. Så har det alltid varit, att när jag ska presentera mig inför någon ny människa så har jag konstant den tanken i huvudet tänk om jag börjar stamma. 
 
 
Oftast går det hur bra som helst. Jag presenterar mig utan problem. Men ibland kan jag haka upp mig eller få blockeringar. När man hälsar på någon så tar man dem i handen och tittar dem och säger något i stil med "Hej Amanda". Men det som för mig har varit enkelt att säga är förrut, är nu en sak som jag tycker är svår. Just det där ordet hej har för mig nu blivit något som jag inte går bra att få fram. Det tar bara stop. För dem som inte stammar så kan detta kanske låta lite märkligt att det tar stopp att få ut orden. Men det tar verklige stopp. Och det gör mig så frustrerad. Jag har alltid kunnat säga hej utan några problem alls, men nu under 2018 så har det många gånger inte funkat alls. Innan jag då ska hälsa på folk så blir jag nervös och lite orolig för om jag kommer stamma.Jag känner efter i magen om det går att säga just ordet hej. Men oftast så känner jag denna känsla att nej det går inte jag kommer stamma. Det är som att jag känner det både i magen men även på tungan, en känsla som inte går att beskriva. Men den är där och jag vet precis hur den känns. Då byter jag ut ordet till ett tjena eller ett tja. Och så har jag gjort under hela 2018. Jag byter ut hälsningsfrasen och då går det bättre. Men det känns inte så formellt att presentera sig till en ny förälder genom att säga " Tja Amanda". Eller?
 
 
Detta är en sådan enorm ångest laddad situation när det kommer till att presentera sig. Jag tycker att det nu är skit jobbigt att presentera mig för nya människor. Men jag gör det ändå just för att öva. Öva på att bli mer bekväm i att stamma inför nya människor och att då inse att det är okej. Inget att skämmas för. För så är det, när jag stammar inför kompisar eller nya människor så skäms jag. Just för att det är något som jag på något sätt fortfarande inte accepterat hos och med mig själv.
 
Ibland undviker jag även att hänga med kompisar på fester  ( inte för att det händer att jag går ut ofta )eller någon annanstans just för att jag tycker att denna delen med att hälsa på nya människor ibland blir för jobbig. Men ibland så puschar jag på mig själv och nästan tvingar mig själv till att föja med på sådana saker just för att öva och bevisa för mig själv på något sätt att det är okej och att jag borde acceptera min stammning som den är. 
 
Jag har delvis accepterat att stamma inför min famlij, dem är vana att höra mig stamma just för att jag stammar så mycket när jag pratar med någon i familjen. Inte vet jag om det är just för att när jag träffar nya människor eller mina vänner så skärper jag till mig och håller igen stammningen och sen släpper ut allt hemma. Eller om det är för att jag känner mig stressad hemma som jag alltid har sagt. Jag blir fortfarande frustrerad och irriterad när jag hakar upp mig och inte får fram något när jag pratar med min familj. Men jag pratar i stort sätt dagligen med mamma och pappa just om stammningen och hur det går med den på jobbet osv.
 
 
Nu när jag jobbar så har det varit upp och ner med stammningen. Jag har varit öppen med mina kollegor och även föräldrar till barnen att jag stammar. Jag och mina kollegor brukar prata om stammningen och om hur jag upplever vissa situationer osv. Väldigt skönt faktiskt. Jag är så tacksam för att dem accepterar mig och min stammning. Jag är även så tacksam för att mina vänner och min familj accepterar min stammning. 
 
När jag började på denna förskola jag jobbar på nu så satte jag upp en lapp där då jag berättade om att jag stammade och om det skulle ske medans jag pratar med någon utav föräldrarna så vill jag att dem väntar och låter mig prata klart. Det har varit en stor tyngd från axlarna att ha satt upp den där lappen så att föräldrarna kan läsa och då veta om att jag stammar. Det är ett jätte bra tips! 
 
Jag vet inte riktigt vad jag ville komma med detta inlägg. Kände bara för att dela med mig om detta och låta andra få ta del av något som jag tycker är jobbigt just nu och om stammning generellt. Till alla som inte stammar så vill jag säga att om ni någon gång möter någon som stammar eller är väldigt blyg eller nu vad det är. Ge personen tid. Det kan göra så mycket att ge en person tid att prata klart eller att ge personen tid att våga säga något. Spelar ingen roll hur långt det tar, ge personen tid.
Vi alla kämpar med något jobbigt som kanske inte alltid syns, så var inte dömande. Va snälla och peppande. Ett leende istället för en dömande blick kan få en person att må så mycket bättre om sig själv. Så kom ihåg att vara snäll är coolt!
 
 Läs också: Snälla, ta dig tiden och läs detta
stammning
1 kommentar
Jessica

När jag läste din text var det som att jag läste mina tankar som snurrar dagligen. Att presentera mig är den mest ångestladdade situationen. Just nu får jag tyvärr inte fram mitt namn, och det är såå frustrerande. När jag är ledig en längre tid så blir stamningen sämre, när jag jobbar (som fritidslärare), är stamningen jättebra och jag kan presentera mig utan problem osv. Nu är jag föräldraledig så har verkligen kämpigt med stamningen och hoppar hörna över tillfällen då jag kanske behöver hälsa på flera personer. Försöker också puscha mig själv många gånger men vissa gånger går det bara inte. Många kramar till dig!!

Svar: Tack så mycket för din kommentar och för att du delar med dig! <3 Visst är det så att ibland vill man bara ge upp och inte alls prata överhuvudtaget just på grund av att stamningen är så påfrestande. Men fortsätt puscha och peppa dig själv <3 jag hejar på dig!

Kramar till dig med! <3 <3 <3
Amanda Wester