För mig är ordet hej ångest laddat

Natten till igår var verkligen svår. Jag hade så otroligt svårt att somna på grund av alla tankar som snurrade runt i huvudet på mig. Alla tankar om jobb,pengar,framtiden, saker som kommer hända snart och saker som har hänt. Det var som att mina tankar var en tornado som bara snurrade och snurrade runt i huvudet. Efter att ha gått upp från sängen och suttit i min soffa och läst lite samt skriva ner mina tankar så somnade jag sedan vid 5 på morgonen.
 
En sak som jag skrev ner handlade om oro och nervositet. Oro och nervositeten skapad av stammningen. Eller snarare tanken på att stamma. Jag börjar jobba nu den 2 januari redan och då ska jag jobba 3 dagar på den andra förskolan som jag praktiserade på när jag gick i skolan. Jag kommer då att öppna för första gången och då ta emot barnen med föräldrarna. Det jag blir mest orolig och nervös för just det momentet där jag ska presentera mig för dem föräldrarna som jag inte har träffat förrut. För mig är det en stor deal att alltid presentera sig inför nya människor. Just för att jag är orolig om jag kommer att stamma och inte få fram mitt namn. Så har det alltid varit, att när jag ska presentera mig inför någon ny människa så har jag konstant den tanken i huvudet tänk om jag börjar stamma. 
 
 
Oftast går det hur bra som helst. Jag presenterar mig utan problem. Men ibland kan jag haka upp mig eller få blockeringar. När man hälsar på någon så tar man dem i handen och tittar dem och säger något i stil med "Hej Amanda". Men det som för mig har varit enkelt att säga är förrut, är nu en sak som jag tycker är svår. Just det där ordet hej har för mig nu blivit något som jag inte går bra att få fram. Det tar bara stop. För dem som inte stammar så kan detta kanske låta lite märkligt att det tar stopp att få ut orden. Men det tar verklige stopp. Och det gör mig så frustrerad. Jag har alltid kunnat säga hej utan några problem alls, men nu under 2018 så har det många gånger inte funkat alls. Innan jag då ska hälsa på folk så blir jag nervös och lite orolig för om jag kommer stamma.Jag känner efter i magen om det går att säga just ordet hej. Men oftast så känner jag denna känsla att nej det går inte jag kommer stamma. Det är som att jag känner det både i magen men även på tungan, en känsla som inte går att beskriva. Men den är där och jag vet precis hur den känns. Då byter jag ut ordet till ett tjena eller ett tja. Och så har jag gjort under hela 2018. Jag byter ut hälsningsfrasen och då går det bättre. Men det känns inte så formellt att presentera sig till en ny förälder genom att säga " Tja Amanda". Eller?
 
 
Detta är en sådan enorm ångest laddad situation när det kommer till att presentera sig. Jag tycker att det nu är skit jobbigt att presentera mig för nya människor. Men jag gör det ändå just för att öva. Öva på att bli mer bekväm i att stamma inför nya människor och att då inse att det är okej. Inget att skämmas för. För så är det, när jag stammar inför kompisar eller nya människor så skäms jag. Just för att det är något som jag på något sätt fortfarande inte accepterat hos och med mig själv.
 
Ibland undviker jag även att hänga med kompisar på fester  ( inte för att det händer att jag går ut ofta )eller någon annanstans just för att jag tycker att denna delen med att hälsa på nya människor ibland blir för jobbig. Men ibland så puschar jag på mig själv och nästan tvingar mig själv till att föja med på sådana saker just för att öva och bevisa för mig själv på något sätt att det är okej och att jag borde acceptera min stammning som den är. 
 
Jag har delvis accepterat att stamma inför min famlij, dem är vana att höra mig stamma just för att jag stammar så mycket när jag pratar med någon i familjen. Inte vet jag om det är just för att när jag träffar nya människor eller mina vänner så skärper jag till mig och håller igen stammningen och sen släpper ut allt hemma. Eller om det är för att jag känner mig stressad hemma som jag alltid har sagt. Jag blir fortfarande frustrerad och irriterad när jag hakar upp mig och inte får fram något när jag pratar med min familj. Men jag pratar i stort sätt dagligen med mamma och pappa just om stammningen och hur det går med den på jobbet osv.
 
 
Nu när jag jobbar så har det varit upp och ner med stammningen. Jag har varit öppen med mina kollegor och även föräldrar till barnen att jag stammar. Jag och mina kollegor brukar prata om stammningen och om hur jag upplever vissa situationer osv. Väldigt skönt faktiskt. Jag är så tacksam för att dem accepterar mig och min stammning. Jag är även så tacksam för att mina vänner och min familj accepterar min stammning. 
 
När jag började på denna förskola jag jobbar på nu så satte jag upp en lapp där då jag berättade om att jag stammade och om det skulle ske medans jag pratar med någon utav föräldrarna så vill jag att dem väntar och låter mig prata klart. Det har varit en stor tyngd från axlarna att ha satt upp den där lappen så att föräldrarna kan läsa och då veta om att jag stammar. Det är ett jätte bra tips! 
 
Jag vet inte riktigt vad jag ville komma med detta inlägg. Kände bara för att dela med mig om detta och låta andra få ta del av något som jag tycker är jobbigt just nu och om stammning generellt. Till alla som inte stammar så vill jag säga att om ni någon gång möter någon som stammar eller är väldigt blyg eller nu vad det är. Ge personen tid. Det kan göra så mycket att ge en person tid att prata klart eller att ge personen tid att våga säga något. Spelar ingen roll hur långt det tar, ge personen tid.
Vi alla kämpar med något jobbigt som kanske inte alltid syns, så var inte dömande. Va snälla och peppande. Ett leende istället för en dömande blick kan få en person att må så mycket bättre om sig själv. Så kom ihåg att vara snäll är coolt!
 

Tack så hemskt mycket

m
 
Detta inlägg riktas till er som har läst mitt inlägg om stamning. Tack, tack så oerhört mycket för era fina kommentarer och för att ni som har läst det har tagit er tiden till att läsa det. Det gör mig så glad att så många gillade det. Jag kommer att fortsätta skriva inlägg om stamning. Just för att det behövs, fler personern behöver få vetskapen om vad stamning är och hur man till exempel bemöter en person som stammar.
Så fortsätt gärna att dela inlägget om stamning som ni hittar ↓
 
Här: http://youarestrong.blogg.se/2017/july/snalla-ta-dig-tiden-och-las-detta.html
 
Massor med kärlek till er alla som läser min blogg och som kommenterar och delar. Och tack så mycket för eran kärlek som ni ger mig <3
 
 
 

Snälla, ta dig tiden och läs detta!

Jag är inte som alla andra. Det är något med mig som är annorlunda. Annorlunda på så sätt att jag tycker att det i vissa situationer är riktigt jobbigt att vara jag. Jobbigt för att jag inte kan göra något åt mitt fel. Mitt fel går inte att ta bort, men det finns metoder för att dölja det, men det är svårt. Det som gör mig annorlunda är att jag stammar.
 
Detta har jag nämnt här på bloggen förut men inte många gånger.  Natten till fredagen så låg jag i min säng och funderade på allt möjligt så som jag varje kväll gör innan jag somnar. Jag började tänka på en sak vilket var att jag satt tidigare den dagen och kollade igenom mitt album i mobilen. Mina ögon fastnade på en bild på mig själv, det första jag kom mig själv att tänka på var hur jag såg ut. Jag omedvetet sökte fel på min kropp. Jag tyckte att jag såg konstig ut, min mage stod lite ut, mitt leende såg konstigt ut, osv. Jag började skriva ner mina tankar i ett block, jag skrev ner hur fel det är att jag låter mig själv se ner på min kropp. Min kropp som varje dag funkar som den ska, min kropp som varje dag är frisk. Min kropp som är min fantastiska dansanta kropp. Hur har jag då mage att sitta och klanka ner på den och tycka att jag ser ful eller konstig ut? 
Från att en tanke på att skriva ner mina tankar om hur vi alla letar fel hos oss själva varje dag, till att skriva tre sidor om mina känslor och uppleverlser kring stammning. Min stammning.
Jag bestämde mig redan då när jag var så trött och orkade inte fortsätta att skriva i blocket att jag måste göra ett inlägg om detta. Detta är det inlägget som kommer handla om stammning.
 
För just stammning är så vanligt. Det är 90 000 tonåringar och vuxna i Sverige som stammar (enligt svenska stammningsförbundet). Jag är en utav dem, och har alltid och kommer alltid att vara en utav dem 90 000 mäniskorna som stammar. Jag frågade mina tre närmaste vänner vad dem vet av stammning. Alla svarade att dem inte vet så mycket förutom att personer som stammar kan haka upp sig på ord.  Det har dem rätt i, men det är inte det enda som händer när man stammar, utan det kan också vara så att man får blockering eller en förlängning av ett ord. Med blockering så menar jag att det tar stopp, man kan inte få fram det ordet man vill. Om man ser sitt tal som en bil på en motorväg.  Bilen rullar på , inga konstigheter. Men plötsligt så måste man tvär bromsa för att ett djur är på vägen. Det tar tvär stopp. Lika så kan det vara för en stammares tal. Det kan ta tvär stopp, man försöker få fram orden men det går inte. Om vi går tillbaka till bilen, medans djuret är på vägen så kan man kan inte köra vidare.
Stammning beror på att ens stämband i halsen är spända och trycker emot varandra.
Det finns också stammning som är att man förlänger ett ord.
 
~~~
Jag länkar några videos här nedanför ↓ som just handlar om stammning:
 
 Stammning av Uppsala universitet: https://www.youtube.com/watch?v=BQyYVT8fNGQ
Orup pratar om sin stammning i Så mycket bättre: https://www.youtube.com/watch?v=K9I09xRpCms
Peter Apelgren berättar om sin svåra stammning i kanal 5: https://www.youtube.com/watch?v=6AcUoEHhReA
 
 
För min del så kan jag förlänga vissa ord, jag kan upprepa vissa ord och jag får även blockeringar. Stammning för mig har funnits med mig ända sedan jag var liten och gick på förskolan. Jag har alltid stammat och kommer alltid att göra det mer eller mindre. För mig så är stammningen värst hemma, när jag är hemma med familjen så stammar jag så otroligt mycket. Ibland går det inte en mening utan att jag hakar upp mig på ett ord eller upprepar mig eller får en blockering, men ibland så flyter talet på utan någon stammning. Jag stammar så otroligt mycket hemma än vad jag gör utanför hemmet,så som mina kompisar och släkten osv.
 
Rädslan för att börja stamma bland folk som jag precis har mött är stor. Jag är så rädd för att stamma inför folk jag inte känner och inför folk som jag precis har mött. Just för att jag inte vet hur dem kommer att reagera om jag skulle stamma jätte mycket inför dem. När jag var mindre så vart jag retad och skrattad åt när jag stammade. Därav hatade jag att prata inför klassen, redovisning var det värsta jag visste lika så var det om läraren ställde en fråga till mig inför hela klassen. Det tyckte jag var så fruktansvärt jobbigt. Inför varje redovisning så fick jag ont i magen just för att jag var rädd för att stamma inför alla. Trotts att i stort sätt alla visste om att jag stammade. Redovisning var det värsta jag visste när jag gick i grundskolan, lika så är det för många andra. Många andra hatar redovisning precis som jag och tycker att det är jobbigt. Men för mig så fanns det som sagt alltid en rädsla inom mig för att just stamma inför klassen, just för att jag var så himla rädd för att någon skulle skratta åt mig eller härma mig.
 
~~~
 
Så jag vänder mig nu till just dig som läser detta. Om du någon gång stöter på en person som stammar så vill jag att du ska tänka på vissa saker. Dessa saker vill jag att du ska tänka på när du möter en person som stammar.
 
- Ge personen tid.
Låt personen prata i sin takt. Du måste ta dig tiden att lyssna på vad personen har att säga även fast det tar längre tid. Tänk dig att du har brytit benet och måste hoppa på kryckor. Skulle du vilja att dina vänner går i normal takt och går 5 meter före dig? Skulle inte tro det!
Så när du pratar med personen, titta på personen du pratar med. Visa att du vill höra vad personen har att säga, även fast det kanske tar lite längre.
Ta dig tiden att lyssna, man behöver inte stressa hela tiden.
 
- Fyll inte i.
Detta är något jag bilr väldigt irriterad över. När någon fyller i med ord när jag har hakat upp mig så får jag känslan av att dem inte orkar prata med mig för att det går långsamt.För min del så hatar jag när människor fyller i när jag pratar, men för vissa så kan det kännas bra. Även fast du kanske tänker att du bara vill vara snäll och hjälpa till så har just detta oftast motsatt effekt.
 
~~~
 
 
Trotts att jag skämms varje gång som jag stammar inför mina vänner och nya människor, trotts att jag tycker att det är jobbigt att presentera mig inför nya människor så gör jag det ändå. Bara för att bevisa för mig själv att jag klarar av det. Jag försöker varje dag intala mig själv att det är inte hela världen om jag stammar inför nya människor, trotts det så tycker jag att det är jobbigt. Men jag gör det. Jag är stolt att jag gör det trotts att jag tycker att det är jobbigt.
 
Tack för mig! ♥
 
 
Visa fler inlägg