Amanda Wester

Jag är inte som alla andra. Det är något med mig som är annorlunda. Annorlunda på så sätt att jag tycker att det i vissa situationer är riktigt jobbigt att vara jag. Jobbigt för att jag inte kan göra något åt mitt fel. Mitt fel går inte att ta bort, men det finns metoder för att dölja det, men det är svårt. Det som gör mig annorlunda är att jag stammar.

 

Detta har jag nämnt här på bloggen förut men inte många gånger.  Natten till fredagen så låg jag i min säng och funderade på allt möjligt så som jag varje kväll gör innan jag somnar. Jag började tänka på en sak vilket var att jag satt tidigare den dagen och kollade igenom mitt album i mobilen. Mina ögon fastnade på en bild på mig själv, det första jag kom mig själv att tänka på var hur jag såg ut. Jag omedvetet sökte fel på min kropp. Jag tyckte att jag såg konstig ut, min mage stod lite ut, mitt leende såg konstigt ut, osv. Jag började skriva ner mina tankar i ett block, jag skrev ner hur fel det är att jag låter mig själv se ner på min kropp. Min kropp som varje dag funkar som den ska, min kropp som varje dag är frisk. Min kropp som är min fantastiska dansanta kropp. Hur har jag då mage att sitta och klanka ner på den och tycka att jag ser ful eller konstig ut? 

Från att en tanke på att skriva ner mina tankar om hur vi alla letar fel hos oss själva varje dag, till att skriva tre sidor om mina känslor och uppleverlser kring stammning. Min stammning.

Jag bestämde mig redan då när jag var så trött och orkade inte fortsätta att skriva i blocket att jag måste göra ett inlägg om detta. Detta är det inlägget som kommer handla om stammning.

 

För just stammning är så vanligt. Det är 90 000 tonåringar och vuxna i Sverige som stammar (enligt svenska stammningsförbundet). Jag är en utav dem, och har alltid och kommer alltid att vara en utav dem 90 000 mäniskorna som stammar. Jag frågade mina tre närmaste vänner vad dem vet av stammning. Alla svarade att dem inte vet så mycket förutom att personer som stammar kan haka upp sig på ord.  Det har dem rätt i, men det är inte det enda som händer när man stammar, utan det kan också vara så att man får blockering eller en förlängning av ett ord. Med blockering så menar jag att det tar stopp, man kan inte få fram det ordet man vill. Om man ser sitt tal som en bil på en motorväg.  Bilen rullar på , inga konstigheter. Men plötsligt så måste man tvär bromsa för att ett djur är på vägen. Det tar tvär stopp. Lika så kan det vara för en stammares tal. Det kan ta tvär stopp, man försöker få fram orden men det går inte. Om vi går tillbaka till bilen, medans djuret är på vägen så kan man kan inte köra vidare.

Stammning beror på att ens stämband i halsen är spända och trycker emot varandra.

Det finns också stammning som är att man förlänger ett ord.

 

~~~

Jag länkar några videos här nedanför ↓ som just handlar om stammning:

 

 Stammning av Uppsala universitet: https://www.youtube.com/watch?v=BQyYVT8fNGQ

Orup pratar om sin stammning i Så mycket bättre: https://www.youtube.com/watch?v=K9I09xRpCms

Peter Apelgren berättar om sin svåra stammning i kanal 5: https://www.youtube.com/watch?v=6AcUoEHhReA

 

 

För min del så kan jag förlänga vissa ord, jag kan upprepa vissa ord och jag får även blockeringar. Stammning för mig har funnits med mig ända sedan jag var liten och gick på förskolan. Jag har alltid stammat och kommer alltid att göra det mer eller mindre. För mig så är stammningen värst hemma, när jag är hemma med familjen så stammar jag så otroligt mycket. Ibland går det inte en mening utan att jag hakar upp mig på ett ord eller upprepar mig eller får en blockering, men ibland så flyter talet på utan någon stammning. Jag stammar så otroligt mycket hemma än vad jag gör utanför hemmet,så som mina kompisar och släkten osv.

 

Rädslan för att börja stamma bland folk som jag precis har mött är stor. Jag är så rädd för att stamma inför folk jag inte känner och inför folk som jag precis har mött. Just för att jag inte vet hur dem kommer att reagera om jag skulle stamma jätte mycket inför dem. När jag var mindre så vart jag retad och skrattad åt när jag stammade. Därav hatade jag att prata inför klassen, redovisning var det värsta jag visste lika så var det om läraren ställde en fråga till mig inför hela klassen. Det tyckte jag var så fruktansvärt jobbigt. Inför varje redovisning så fick jag ont i magen just för att jag var rädd för att stamma inför alla. Trotts att i stort sätt alla visste om att jag stammade. Redovisning var det värsta jag visste när jag gick i grundskolan, lika så är det för många andra. Många andra hatar redovisning precis som jag och tycker att det är jobbigt. Men för mig så fanns det som sagt alltid en rädsla inom mig för att just stamma inför klassen, just för att jag var så himla rädd för att någon skulle skratta åt mig eller härma mig.

 

~~~

 

Så jag vänder mig nu till just dig som läser detta. Om du någon gång stöter på en person som stammar så vill jag att du ska tänka på vissa saker. Dessa saker vill jag att du ska tänka på när du möter en person som stammar.

 

Låt personen prata i sin takt. Du måste ta dig tiden att lyssna på vad personen har att säga även fast det tar längre tid. Tänk dig att du har brytit benet och måste hoppa på kryckor. Skulle du vilja att dina vänner går i normal takt och går 5 meter före dig? Skulle inte tro det!

Så när du pratar med personen, titta på personen du pratar med. Visa att du vill höra vad personen har att säga, även fast det kanske tar lite längre.

 

Detta är något jag bilr väldigt irriterad över. När någon fyller i med ord när jag har hakat upp mig så får jag känslan av att dem inte orkar prata med mig för att det går långsamt.För min del så hatar jag när människor fyller i när jag pratar, men för vissa så kan det kännas bra. Även fast du kanske tänker att du bara vill vara snäll och hjälpa till så har just detta oftast motsatt effekt.

 

~~~

 

 

Trotts att jag skämms varje gång som jag stammar inför mina vänner och nya människor, trotts att jag tycker att det är jobbigt att presentera mig inför nya människor så gör jag det ändå. Bara för att bevisa för mig själv att jag klarar av det. Jag försöker varje dag intala mig själv att det är inte hela världen om jag stammar inför nya människor, trotts det så tycker jag att det är jobbigt. Men jag gör det. Jag är stolt att jag gör det trotts att jag tycker att det är jobbigt.

 

Tack för mig! ♥