Amanda Wester

Jag hade aldrig trott att detta skulle vara sant. Jag hade inte trott att det var du som var han. Hur kommer det sig att det är du. Du som är en pina i skolan men som är så underbar på meddelande. Varför kan du inte vara samma person hela tiden? Är du rädd för vad dem andra i klassen ska tycka om dig?

Det va en kall oktober dag.  Jag gick där påväg till skolan med min mjuka och sköna vinterjacka på mig. Jag kände kylan enda in i benmärgen, hur kommer det sig att det är så fruktansvärt kallt idag när det va varmt väder igår. Eller ja så varmt det kan bli i oktober månad. Jag hade mina vita hörlurar i öronen och lyssnade på One directions nya låt, drag me down. Mina tankar och känslor var överallt. Dem va i skolan, på dansen, hemma. Överallt. Jag fick inte styr på dem. Vägen till skolan va lång eller det känns alltid som det. Men det tar ungefär 20 minuter att gå, 15 minuter att springa och 5 minuter att åka bil. Dem 20 minutrarna såg jag alltid fram emot på morgonen när jag vaknade. Att bara få gå dem minutrarna och fundera och tänka på livet, på oviktiga som viktiga saker. Det va bland dagens höjdpunkter.

Mina tankar och funderingar avbröts av min mobil som gav ifrån sig ett pling. Jag stoppade ner min hand i min jack ficka och tog ut den ur fickan. Skärmen på  mobilen lyste och det stod mamma, jag låste upp mobilen och gick in på meddelande. Jag klickade på min och mammas konversation som var högst upp på listan. Jag läste hennes senaste svar till mig.

Mamma:Efter skolan kan du då gå till Ica och köpa lite varor till middagen?

Jag: Visst, vad ska jag köpa?

Mamma: Överraska!  

Jag svarade inte på hennes sms utan jag la ner mobilen ner i jackfickan igen. Vägen till skolan var snart slut, de var ett kvarter kvar sen så var jag där. På det stället som va ett rent helvete men ändå ett paradis. Ännu en gång stördes mina tankar av min telefon som gav ifrån sig ett pling. Jag tog upp den och kollade på skärmen vad det va som hade plingat. Olivia stod det på skärmen. Jag stannade upp i mitt steg och tittade på skärmen. Olivia . Jag svepte fingret över skärmen för att låsa upp den sedan så gick jag in på meddelande. Jag tryckte på konversationen högst upp som till hörde det okända numret.

Olivia Hej, är du påväg till skolan eller?

Jag: Yess box, kommer du idag eller?

Olivia: Nej tyvärr fortfarande feber, men ska försöka komma på fredag. Om vi går igenom något nytt idag kan du anteckna och visa mig det sedan?

Jag: ofc peacy, du får krya på dig!  bäst för dig att du kommer på fredag saknar dig liksom!!!

Olivia: Tack!!! vad skulle jag göra utan dig Annie?  ska försöka krya på mig! hahhahaha

Jag: Ja du, du skulle inte kunna klara dig utan mig!! hahahhah

Där slutade våran konversation för nu. Jag hade kommit fram till skolan nu, det var bara att gå över den asfaltade lilla skol gården upp för trapporna och in genom dörrarna, sen var man inne. Ingen stor sak. Men det va just det, en stor sak. Att gå över den där 20 meter långa och 10 meter breda skolgården. Det va den jobbigaste saken som fanns på morgonen och på efter middagen. Men det va en sak som jag alltid va tvungen att göra för att komma till skolan.